Johanna

Folk frågar om inte jag och Andreas är trötta på varandra efter 9 månader. Men nehej du.. Inte alls ett enda dugg överhuvudtaget.

Det pirrar fortfarande i magen varje gång jag ser honom och det känns fortfarande som jag drunknar när jag tittar honom djupt i ögonen. Jag ryser fortfarnade när han tar på mig och jag blir fortfarande alldeles yr och knäsvag när han pussar mig. Och jag kan inte låta blir att le när jag är i närheten av honom. Det finns ingenstans jag känner mig så trygg som i hans famn och det finns inget jag hellre skulle vilja göra än att vara med honom konstant, dag och natt. Tills jag dör.

Så nej, jag har absolut inte tröttnat och som det känns just nu, och som det gjort de senaste månaderna, så tror jag inte att jag någonsin kommer göra det. Jag skulle snarare säga att jag blir mer och mer kär och lyckligare för varje sekund med honom.

Det finns ingenting, absolut ingenting som kan förklara hur mycket jag älskar honom. Inte ens tiden, den tid jag planerar att spendera med honom (vilken är ganska lång). Det är liksom för stort.


Jag menar det med fullaste allvar älskling när jag säger att jag aldrig, aldrig någonsin kommer lämna dig. Du är allt jag någonsin vågat drömma om och så länge jag har dig, behöver jag inget annat.